Anders Hagfeldt

Bland de bästa i världen på solceller

När forskningen är som bäst kan den likna ett ”pojkäventyr” i en tät och svårgenomtränglig djungel. Det menar Anders Hagfeldt, prisad professor i fysikalisk kemi, som gillar utmaningar och gärna prövar oväntade vägar för att hitta nya lösningar.

 

 

 

 

 

 

 

Allt började med en solcell, Grätzelcellen, som går tvärtemot all logik. Den schweiziske forskaren Michael Grätzel fick en idé om att framställa solceller kemiskt, ett sätt som aldrig provats förut. Det passade Anders Hagfeldt, som var postdoktor hos Grätzel, perfekt eftersom han stimulerades av tanken på att kunna bidra till nya upptäckter.

‒ Solcellen bygger på ett helt annorlunda sätt att tänka, den fungerar fast det inte borde gå. Det var oerhört spännande att samarbeta med Grätzel. Vi fick kasta alla teoriböcker och istället börja utforska, minns Anders Hagfeldt.

Sedan dess har den kemiska solcellen blivit en del av Anders Hagfeldts liv. En stor del av arbetet i hans forskargrupp handlar om att förstå hur laddningar genereras av ljuset och om materialutveckling. Anders Hagfeldt och hans forskargrupp har till exempel utvecklat böjbara solceller i plast.

Forskargruppen i Uppsala har gott rykte och hör till världens främsta på området. Trots sin relativa litenhet räknas den ofta som två eller trea i världen. Professor Hagfeldt själv har rankats som en av världens 50 mest framstående materialforskare. Och nu senast, strax för jul, fick han pris från tidskriften Nature för sitt arbete med att engagera unga forskare.

Själv tror han att just viljan till att prova nya vägar i kombination med ett fruktbart lagarbete är en del av förklaringen till framgångarna.

– För mig är det viktigt att mina medarbetare känner att de får vara kreativa och att de har självförtroende nog att våga testa oväntade idéer. Det roligaste som finns är när någon kommer och vill prova något nytt.

Det är viljan att vara innovativ, orädd och tänka utanför mittfåran, som gör att den lilla forskargruppen i Uppsala kan hävda sig i konkurrensen med stora laboratorier i Japan och Kina.

– De har helt andra resurser än vad vi har. Därför hänger en stor del av vår framgång på att vi är djärva och testar lite halvknäppa saker, konstaterar han.

Själv motiveras han av vetenskapshistoria och att läsa berättelser om hur det gick till när nya stora upptäcker kom till. Ofta är det historier om utveckling som kommit till mot alla odds.
– Det kan ge en kick till det egna arbetet. Men jag stimuleras också av mötet med människor. Extra roligt är det att vi har en forskarmiljö med personer från flera delar av världen, säger han.

Som ledare försöker han ingjuta en känsla av trygghet, förtroende och frihet att prova egna idéer. Han tycker också att det är viktigt att ha en öppen dörr och att vara lyssnande. Viljan att lyssna är en egenskap som kommer till nytta på en arbetsplats där ett gäng individualister från olika kulturer ska samarbeta. Ofta har forskarna olika ambitioner beroende på vilka möjligheter de har att bli anställda i hemlandet. Särskilt i vissa länder är det viktigt att en forskare har många artiklar och står som första namn. Ofta kan Anders Hagfeldt få ägna sig åt något som närmast liknar ett diplomatarbete.

– Arbetet är ofta komplext, eftersom forskningen bygger på samarbete. Det gäller att hjälpa folk så att de gillar att jobba ihop. Dessutom ska alla veta vad alla gör, vilket innebär mycket koordination med våra samarbetspartners på KTH och ett institut i Mölndal, säger han.

Solcellen kräver experter på flera områden. Det betyder att olika delar ska sammanfogas till en helhet. Samtidigt är det ett ständigt flöde av nya personer.

– Det finns en dynamik i det som jag gillar. Det kan vara snårigt ibland och man får tänka mycket. Men det är inte negativt, det handlar mer om att hitta lösningar, berättar Anders Hagfeldt.

Text: Annette U Wallqvist
Foto: Jim Elfström